Docent Päivi Hietanen har som första person någonsin fått motta Cancerpatienterna i Finland rf:s nationalla förtjänstteck i guld. Hietanen har gjort ett banbrytande arbete med att utveckla den psykosociala vården av cancersjuka.

Alla allvarliga sjukdomar är förknippade med ångest och oro. Den psykiska belastning som drabbar dem som insjuknar i cancer kan man inte ännu idag lindra tillräckligt. Situationen var ändå mycket sämre på 1980-talet, då Päivi Hietanen blev specialist på cancersjukdomar.
– Specialsjukvården var då, och är ännu, oerhört åtgärds- och sjukdomscentrerad. Vården har utvecklats enormt, men människan lyckas man inte ännu behandla tillräckligt holistiskt, som en helhet, säger hon. Päivi Hietanen föddes i Vittis och studerade medicin vid Åbo Universitet, men hon specialiserade sig i Helsingfors. Hon har arbetat på cancerkliniken vid HUCS i 24 år.

Jag har alltid varit intresserad av cancerpatienternas psykosociala problem. På 1980-talet var det bara inte vanligt att tala om ämnet. Det sades att om man ville göra karriär lönade det sig inte att undersöka det fältet, eftersom där varken fanns vägledare eller föregångare.

Hietanen begrep ändå att hon aldrig skulle få gehör för sitt krav på att grunda landets första psykiska stödenhet vid Cancerkliniken om hon inte själv var utbildad på området. Hon specialiserade sig till psykoterapeut på 1990-talet men hann före det delta i bl.a. Folkhälsoinstitutets forskning i cancerns psykosociala aspekter.

Utan utländska kontakter hade jag aldrig lyckats grunda enheten. I synnerhet svenskarna stödde mitt projekt och uppmuntrade till vidare studier. I Sverige har en motsvarande enhet fungerat sedan 1960-talet och där har man beviljats större resurser än hos oss.
Cancerklinikens Psykosociala enhet, som grundades i början 1990-talet, är fortfarande den enda i sitt slag i Finland, även om andra sjukhus visserligen sänder sina stödbehövande patienter för vård på annat håll. Hietanen menar ändå att vården skulle fungera så mycket bättre i omedelbar anknytning till den normala cancervården.

Hon fortsatte sitt arbete som specialistläkare bland bröstcancerpatienter och gav på deltid kristerapi på enheten. Nu har man inrättat en tjänst för en specialistläkare i psykiatri, men verksamheten har fortfarande alltför små resurser i förhållande
till behovet.

Långvariga vårdrelationer saknas